onsdag 25 augusti 2010

Kommer detta någonsin att ta slut.......

Har haft en minst sagt usel dag idag. Den börjar med smsterror men det är som det brukar. När jag väl kommer till jobbet är det första jag får höra från en kollega: Helena: Fy vad du ser trött ut. Det syns att du inte mår bra. Ska du verkligen jobba? Jag får ett bryt och börjar storgråta. Sen kommer eleverna och eftersom vår utedag blir inställd blir det KAOS!!!! Mina elever totalvägrade att gå till sina respektive lektioner och vips satt jag där med fyra elever i mitt klassrum där jag skulle haft AP-tid och har inte ett skit planerat. Jag skriver upp schemat för dagen på tavlan som vi brukar göra och det blir trots allt en hyfsad morgonlektion förutom att en av mina elever bestämt sig för att sura och vara oförskämd resten av dagen. Men jag väljer att låta henne tjura för jag orkar inte ta den fajten idag helt enkelt. När klockan är tjugo över elva ska några av mina elever gå och äta för att sedan ha musik. De andra slutar klockan tolv och sen skulle jag ha lunch. Då är en av mina kollegor vänlig nog att upplysa mig om att musiken är inställd så du får ta eleverna klockan tolv.... Tja, det är ju inte så att jag var så himla hungrig ändå så... Så jag har helt enkelt elever non stop från 8.20 - 15.00. Mitt huvud klarar inte det och det värker något kopiöst. Vi har möte med rektorn fram till 16.00. Ett bra möte förvisso men jag har nu jobbat i åtta timmar utan någon form av rast och jag orkar knappt stå upprätt. Ringer till Louise som är hemma hos killarna och säger. Du, vi skiter i att laga mat idag och går och äter pizza eller något istället och barnen blir superglada. Det tar fem sekunder sen börjar terrorn. Tydligen får man inte gå ut och äta med sina barn när man ligger i skilsmässa. Nu är terrorn igång för kvällen och ska jag vara ärlig vet jag inte hur länge till jag orkar...... Jag är snart helt slut som människa. Jag har ont i hela kroppen, är mentalt helt slut och jag orkar knappt ens prata med någon längre....Jag vill bara vara ifred men det kommer jag tydligen aldrig få vara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar