Ännu mera tankar.......

I morgon är det fredag igen och det är äntligen min tur att få komma hem till barnen. Samtidigt som jag längtar infinner den där klumpen sig i magen.... Har bett honom att vara borta ur lägenheten när jag kommer och jag hoppas vid gud att han är det. Jag vill inte, orkar inte med mer bråk.....

Idag har varit en sån där mellandag. Jag har klarat mig igenom utan alltför stora problem. Var hos Stella igen och har fått berättat för mig att en polisanmälan är vad jag borde göra. Har alltför många borden och måsten i mitt liv just nu. Jag VET vad jag borde och måste men jag ORKAR inte. Min själ är trött, min själ vill bara ha lugn och ro.... Därför orkar jag helt enkelt ta och göra en anmälan. Men har lovat mig själv att ALDRIG någonsin bli utsatt för något sådant igen.

Hon riskbedömde min situation idag och det var en hemsk syn att få svart på vitt att jag faktiskt är fysiskt och psykiskt misshandlad.... Det värsta är att den psykiska delen pågått så mycket längre än någon kan ana. Jag vet att vi inte haft ett bra förhållande de senaste åren, inte många förhållanden har varit så destruktiva som vårt, för till hans försvar kan jag säga att jag inte alltid är så himla snäll heller. Jag har ett sjuhelvetes temperament, jag exploderar snabbt och intensivt, och provocerar honom nog ganska bra. Hade jag bara inte gjort det hade det kanske varit bättre, men ändå.... Det är skrämmande att en människa kan tillåta sig själv att bli utsatt för sånt här. Jag, en stark och självständig tjej som alltid gapat om kvinnors rätt har låtit mig bli nedtryckt i skorna under de senaste åren! Jag har helt enligt boken sopat igen spåren och sagt att det är synd om honom, han är sjuk, han menar inget illa....

Någonstans på vägen glömde jag bort mig själv. Därför är jag där jag är idag. Känner mig så ensam och förvirrad och är så ledsen för allt. Mitt liv är kaos, jag klarar knappt av mitt jobb, jag klarar knappt av att leva överhuvudtaget, mina barn mår dåligt, den man jag varit ihop med sedan jag var 16 år, alltså i 19 år,  har blivit mer eller mindre galen och folk går runt och oroar sig för mig. Det värsta av allt är att det mer eller mindre är mitt fel.....

Prozac? Någon?

I can´t tell you what it really is,
I can only tell you what it feels like
And right now there's a steel knife
In my windpipe
I can't breathe
But I still fight
While I can fight

Idag har inte varit en bra dag. Börjar bli smått orolig för min mentala hälsa...... Hela min kropp ber om att få sova men det går inte... Istället ligger jag bara och tänker, tänker och tänker. Min hjärna är snart överansträngd. Idag har jag haft en rent ut sagt överjävlig dag med mig själv. Jag har nog gråtit ungefär 100 gånger. Himla tur att jag har haft solglasögon.....  Sen är det ångesten. Jag har verkligen ångest. Det är en bedrift bara att ta mig ur sängen på morgonen för jag får verkligen inte längre någon luft och det känns som om jag håller på att gå i sönder.

Jag funderar rätt mycket på om jag skulle ta och flytta faktiskt. Långt bort. Känns som om det aldrig blir bra om jag stannar här..... Men sen tänker jag på barnen. Det som känns värst är ju saknaden efter mina underbara barn. Jag saknar dem så mitt hjärta håller på att gå i sönder.

Nej, idag har inte varit en bra dag.... Hoppas att morgondagen känns bättre. För om det inte blir det snart vet jag inte riktigt vad jag tar mig till...

Lägger in videon till Eminems och Rihannas låt här, mest bara för att den säger en hel del helt enkelt.....

Idag har vatt en BRA dag ju!!!!!!!

Idag har jag varit i Varberg och opererat mitt vänstra öga. Snälla Petra tog ledigt och körde mig och vi har haft en alldeles underbar dag med kanonväder! Klockan nio i morse tog vi grodan Gizmo och begav oss ut på vägen. Halv tolv hade jag tid för operation. Vi kom fram punktligt och jag kom in ganska omgående. Jag var duktigt nervös för jag hade i minnet hur obehagligt det var sist. Operationen gick emellertid bra och när klockan var tjugo i ett var jag klar! Halvblind gick vi ut från kliniken och vad händer då! Jo en fågel väljer att bajsa på mig!!!!!! Kunde börjat bättre.....

Sen tar vi oss ut till Varbergs fästning för att äta lunch, deras restaurang var dock stängd för säsongen så vi går till ett ställe nere vid hamnen och äter. Vi åt kycklingfilé med kantarellsås och ris. Kycklingen var tämligen smaklös men såsen var god och de hade en gigantisk salladsbuffé så vi blev mätta och belåtna!



Petra på restaurang Campus i Varberg!



Efter att vi ätit begav vi oss till Gekås i Ullared. Har varit där två gånger på en vecka nu, det är lika många gånger som jag någonsin varit där innan...... Men idag gjorde jag fynd minsann! En kofta, två bh:ar, upptäckte dock att mina bröst börjar försvinna då jag fick gå ner i storlek=(, två par leggings, ett par örhängen, hårsnoddar, make-up svampar, tre par läsglasögon och jättefina adventsljus blev det! Sen gick vi ut till MQ:s outlet och där hittade jag jeans, TVÅ storlekar mindre än vanligt=),  och en tröja!

Vid sextiden styrde vi kosan tillbaka mot Hässleholm. Det gick bra och köra. Vi höll dock på att köra på ett rådjur strax utanför Örkelljung men vi är hemma!



Är minst sagt nöjd med mina inköp. Lite ångest eftersom jag gjort av med way to much money... Men skit i det! Shopping är underbart!



Hemma i Hässleholm var vi klockan åtta och sen har jag bara varit hemma och tagit det lugnt! Var i lägenheten en liten runda för att hämta nya ögondroppar men hade pappa med mig så det gick bra. Var underbart att kramas lite grann med mina barn!

Nu sitter jag här vid datorn och skriver för jag kan inte sova... Dagen har varit bra men jag kan inte somna ändå. Det värsta av allt är att jag inte ens kan se vad klockan är när jag ligger i sängen utan mina glasögon. Ser bara suddiga tecken då.... Men jag har lyckats att få in lite bilder här iaf vilket kanske kan göra den trevligare att läsa=)!

Nu ska jag göra ett nytt försök med sömnen... Annars får jag väl städa rummet eller något. Skulle faktiskt behövas. Här börjar se ut som på den tiden när jag bodde hemma och var femton... Skärpning Helena! Men sängen först, rummet får nog vänta tills i morgon!

God natt världen!

Jaha.... måndag i morgon då.....

I morgon är det måndag igen. Då är det åter dax att ta sig till Varberg för att operera nästa öga. Kan säga att jag är skitnervös. Med tanke på hur dåligt jag ser med det opererade ögat när jag ska läsa etc så kommer det bli väldans svårt nu. Dessutom har det opererade ögat en tendens att liksom tappa fokus så att gränserna i bilden liksom blir suddiga och flyter ihop så bilkörning kan jag nog glömma nu på ett tag.... Dessutom gillar jag inte operationen. Önskar man kunde blivit sövd.... Fast å andra sidan hade det inte gått lika snabbt då. Men jag är nervös kan jag lugnt säga. Men det ska säkert gå bra. Hoppas på lugnande även i morgon och sen har jag ju Petra med mig som tar hand om mig=)!

Nu ligger jag i familjen Mössler/Färdigs extra säng och ska sova. Är jättetrött och somnade innan framför TV:n, men av någon anledning går det inte nu... Men det kommer kanske. Behöver sova. Så nu säger jag natti världen. Får se om jag kan lyckas skriva något i morgon om hur det gått!

En hyllning till mina vänner!

Tack för att ni finns och stöttar. Tack för att ni hör av er trots att jag är värdelös på att göra det själv. Tack för att ni inte dömer mig. Tack för att ni aldrig ger upp. Tack för att ni ser att jag behöver er. Tack för att ni är så underbara! Tack för att ni finns! Utan er är jag ingenting!
TACK!

Behöver luft......

Idag är det fredag igen.... Fel fredag och i vilket fall som är fredag förknippat med ångest. Mer ångest än vanligt. Jag måste träffa honom. Idag var jag först hos en familjestödjare, Stella. Det var ett bra möte. Hon såg mig. Hon såg min ångest. Efter en dryg halvtimme sa hon till mig: Helena, nu måste du andas. Sen du steg över tröskeln har du tagit max fem andetag. Det värsta är att hon har rätt. Jag har glömt bort hur man andas..... Luften runtomkring mig är slut. Det värsta är att jag drar in alla jag tycker om i samma luftrum. Och nu är jag livrädd att driva bort dem med min ångest. Jag får ju ångest av mig själv. Det funkar inte längre! Jag orkar inget längre! All min energi är slut. Jag känner det som om jag blivit körd genom en mangel. En sån där stor mangel som figurerar i Stephen Kings film The Mangler......

Efter mitt möte med Stella var jag dock så pass styrkt att jag med gott mod körde hem för att hämta min packning och säga hej då till barnen och sen bege mig hem till mamma och pappa. Den styrkan och den kraften varade i ungefär 2 sekunder efter att jag kommit in genom dörren. Det blev en mardröm...... Min tröja var tydligen för urringad!!!!!!!!!!!!!! Först blir det bråk, skrik, porslinskastning för att han sedan stormar ur lägenheten. Barnen kommer hem blir hysteriska eftersom pappa ringer och deklarerar att han inte tänker komma hem någt mer. Han ska sedan "prata" med mig vilket resulterar i ännu mer hårda ord, Jag bryter ihop i en hög på golvet och barnen är ännu mer hysteriska.

Till slut dyker han dock upp och ska köra mig hem till mina föräldrar. Jag vill inte åka med honom själv men han har tagit mina väskor så jag har inget val mer än att sätta mig i bilen..... Jag ber Samuel att följa med men det får han inte. Redan då visste jag att detta blir inte bra...... Men för att inte oroa barnen åker jag med. Det blir ett himla väsen i bilen och han kör som en galning. Han hotar med att han ska köra och krocka med oss båda i bilen... Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv och skriker hysteriskt att han ska stanna bilen. I nära en timme kör han rundor med mig i bilen och vägrar att släppa av mig. Till slut lugnar han sig något och jag lyckas få honom att köra mig hem till mamma och pappa.

Nu är jag i Hästveda hos Åsa. Hon kom instörtande till mamma och pappa. Jag hade tydligen råkat ringa upp henne under bilfärden så hon hade släppt allt hon hade för händerna för att komma in till mig. Jag är lyckligt lottad som har min syster, är bara rädd att jag sliter ut henne......

Jag är trött nu. Väldigt trött. Jag orkar ingenting längre.... Jag vet bara att om jag inte får luft väldigt snart kvävs jag.

Vill inte!

Idag är det en sån där dag igen. En sån där dag då jag inte riktigt förstår meningen med att stiga upp överhuvudtaget. Hjärnan säger gå upp men kroppen och själen säger nej, nej, nej! Vill inte, orkar inte, kan inte! Funderar på om jag någonsin kommer att må bra igen eller ska det vara så här för alltid? Jag har kopplat på autopiloten och har kommit upp och kommit iväg till jobbet. Måste ju vara duktig, måste visa att jag klarar detta..... Hoppas autopiloten klarar av att jobba länge för just nu känns det som om allt går på rutin. Tur att kroppen vet mina rutiner.....

Idag kom han till jobbet igen. Han var förvisso lugn men då jag stod tillsammans med en kollega visste jag att det var av den anledningen. det värsta är att bara hans närvaro stressar mig och ångesten kommer som ett brev på posten. Jag vet liksom vad som komma skall. Och mycket riktigt, sen skulle han med i bilen när jag skulle köra hem och snart var cirkusen igång igen. Jag fixar det inte mycket längre och såg faktisk fram emot att få komma till en Stella och prata i eftermiddag. Inte för jag vet vad jag egentligen säga där men har en förhoppning om att hon ska kunna hjälpa mig att sortera tankarna. Men givetvis hade hon fått förhinder idag och sköt upp min tid till fredag.... Så nu sitter jag här igen med alla tankar i ett virrvarr. Min hjärna består av ett kaotiskt inferno av tankar. De flesta är väldigt mörka tankar och jag vill inte ha dem där!

Ögonoperation och Ullared.

Idag var det dags att operera mitt ena öga för starr. Är sällan så nervös och rädd som när jag ska in till något som har med sjukvårde att göra. Men det var oerhört trevlig personal där, och doktorn tyckte det var trevligt med en något yngre besökare än vanligt. I väntrummet satt nämligen jag och en bunke äldre damer..... Men jag betedde mig som en liten unge och de fick ge mig en stesolid för att jag överhuvudtaget skulle lägga mig på britsen..... Det snurrade duktigt kan jag säga, är inte van att knapra piller..... Trots pillan var jag ändå duktigt nervös och sköterskan fick hålla ig i handen och påminna mig om att andas. Nu är det en vecka till nästa gång och jag är redan nervös för det var det värsta jag varit med om. Dyrt blev det också! Hämtade ut ögondroppar för 460 kronor efter själva läkarbesöket!

Efter operationen körde vi inom Ullared och handlade lite höstkläder till barnen. En mindre angenäm upplevelse det också eftersom jag inte kunde se hur grejerna egentligen såg ut! Men jag lyckades iaf hitta höstjackor, vantar och mössor till barnen. Det var många som tittade lite konstigt på mig när jag gick runt med solglasögon på varuhuset=)!

Nu är jag äntligen hemma, fortfarande lite halvblind så jag har fått förstora upp dataskärmen till dubbel storlek för att överhuvudtaget kunna läsa vad där står. Börjar förstå hur folk som inte kan läsa känner sig. Det är hemskt! Ser en massa svarta pluppar som bara flyter ihop till en suddig massa.... Som fluglortar ungefär..... Men det ska bli bättre säger dom som vet. Men just nu är det jobbigt. Kan inte se ordentligt, kliar och skaver något kopiöst i ögat och jag får inte klia tillbaka.... Tycker enormt synd om mig själv! Jag är enormt trött och tänker att kanske kanske kan jag somna tidigt ikväll. Och imorgon hoppas jag att det känns lite bättre!

Valtankar....

Har tittat på valvakan fram till nu. Kvällens plus: Miljöparitet blir sveriges tredje största parti. Kan behövas ett starkt miljöparti när alliansen sitter vid makten. Dagens minus: Vänsterpartiet har blivit väldigt litet. Det hemskaste av allt är att Sverigedemokraterna tagit sig in och dessutom är större än både vänsterpartiet och kristdemokraterna. Blir mörkrädd! Hur tänkte svenska folket nu? Hoppas på att man kan samarbeta över blockgränserna nu för att rädda demokratin! I fyra år måste vi leva med att svenska folket missnöjesröstat in ett främlingsfientligt parti! För det är vad det handlar om. Jag hoppas verkligen att våra politiker nu tar sitt ansvar och ser till att de inte får sin vågmästarroll.....

Nu är det dags att försöka sova. i morgon bär det av till Varberg för operation av mitt ena öga. Är något nervös måste jag säga. Men glad är jag för att vi fortfarande har en välfärd i Sverige  som gör att jag har råd att genomföra operationen.

Nu har jag röstat!

Har varit och gjort min plikt för Sverige nu. Jag har röstat. Och jag har röstat rött!!!!!! Vallokalen var knökfull och fick stå i kö nära en halvtimme. Verkar gott för demokratin! Louise var också med och röstade för allra första gången! Det är en speciell känsla att gå och rösta och hon var allt lite nervös. Helst ville hon att jag skulle rösta åt henne men även hon insåg poängen med fria, hemliga val till slut så hon gick snällt in bakom skärmen själv och tog sitt beslut. Det gick hur bra som helst! Är väldigt stolt över henne. Ska bli spännande att följa valvakan ikväll. Håller tummar och tår för att Sverigedemokraterna INTE kommer in i vår riksdag. Nu har jag gjort mitt för att förhindra detta. Hoppas innerligt att vi är många som gör det. Både röd som blå! Tänk så mycket som vi inte haft en aning om ifall vi inte haft någon invandring! Så min uppmaning till alla idag är: Gå och rösta! Var stolt över att vi har den rättigheten som egentligen är en skyldighet! För hur vi än ser på det så har vi ingen rätt att klaga om vi inte visar var vi står! Så stå upp för demokratin! Rösta!

Idag är det hyfsat tror jag......

Är vaken, har varit vaken nästan hela natten. Slumrade en liten stund fram på småtimmarna efter en massa telefonsamtal. Jag stängde av mobilen för att få lugn och ro men då började han ringa på hemtelefonen istället så barnen vaknade och inte heller de har kunnat sova speciellt bra efter det. Men nu är det en ny dag. Jag är uppe, jag har gått ut med hunden, jag har gjort frukost, diskat, röstat och övningskört med Louise. Det har funkat men jag går på autopilot känns det som. Gör det jag måste göra mest bara för att jag måste. Egentligen vill jag stänga in mig och varken se, höra eller prata. Nu ska jag försöka hitta mitt inre lugn, försöka hitta mig själv någonstans där inne bland allt kaos. För hur det än är vill jag försöka hitta styrkan och modet att kunna leva igen. Mobilen är fortfarande avstängd och hemtelefonen har jag också stängt av. För idag SKA jag ha en lugn dag. Till min hjälp har jag sinnesrobönen som jag skrev i mitt tidigare inlägg. En bön som säger väldigt mycket och någonstans inom mig finns där en tro, ett hopp att någon högre makt ska hjälpa mig igenom det här. Jag måste tro, annars hade jag inte orkat.

Sinnesrobönen

Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
Ame

Vad händer när orken tar slut?

Har haft en ganska lugn dag idag och trodde i min enfald att jag även skulle få en lugn kväll. Det fick jag inte. Allt är igång igen och jag orkar verkligen inte mer. Är det okej om jag bara lägger mig ner och försvinner nu för det går inte mer? Jag varken kan, vill eller orkar mer. Varför kan han inte förstå det? Varför kan han inte förstå att han inte kan tvinga mig kvar? Ikväll ringde messade han för att berätta att han nu ska gå och ta livet av sig. Det säger han ganska ofta men jag tror och hoppas att han inte gör det. Men om han gör det är det mitt fel. Det har han i princip berättat för alla inklusive barnen. Kan jag leva med det?Jag vet inte.... Jag vet faktiskt ingenting längre. Jag vet bara att jag är på gränsen till ett sammanbrott just precis nu och jag behöver hjälp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Än så länge finns där tydligen en liten liten ork kvar, för jag sitter upp och jag skriver här Men det gör jag för att jag behöver hjälp För vad händer när orken tar slut? Det gör den snart. Jag känner det i varje kroppsdel. Min kropp känns som den är tusen år gammal. Det är jobbigt att ens ta sig upp för att gå på toaletten. Jag orkar inte mer, men jag måste orka..... Snälla hjälp mig för jag kan inte hantera det här längre..... Snälla hjälp.....

Politik och fotboll kring middagsbordet!

Vaknade vid halvsju i morse.... Somnade runt tvåtiden så det blev ju några timmar iaf=)! Är dock väldigt trött och orkar liksm inte ta mig för det som jag borde göra, dvs städning, ut och röra på mig, laga mat etc. Finns liksom ingen energi.... Känner mig som en urlakad wettexduk ungefär..... Önskar att få vakna snart och känna att jag mår bra!

Vädret är ju inte heller så inspirerande. Hade egentligen tänkt gå upp till stan med killarna och gå inom miljöpartiets valstuga. Hampus hade missat den när de var där med skolan och han ville ha en sån där knapp ifrån dem. För om han hade fått rösta hade han varit miljöpartist!!!!! Han tycker att miljöfrågan är väldigt viktig och vi vuxna borde lära oss att åka buss oftare. Han kunde minsann argumentera bra för sin sak min goa son när vi satt och pratade politik vid middagsbordet igår. Kanske en blivande politiker där.... Samuel skulle röstat på socialdemokraterna om han fick rösta. Bägge killarna sågade Sverigedemokraterna vid fotknölarna! Gött! Hampus berättade att när de varit i deras valstuga hade de sagt att de vill bli av med invandrarna så att det kunde serveras godare mat i skolan! Även de som är tio år begriper att det knappast är invandrarnas fel att skolmaten ibland är under all kritik!!!! Så jag känner att jag har smarta ungar faktiskt=)!

Jag och Samuel pratade om skolan. Han tog verkligen samhällsboken och pluggade en fredagkväll! Jag funderade på att ta fram febertermometern=D! Han har bestämt sig för att plugga ordentligt nu i 9:an för han har hittat var han vill gå på gymnasiet. På Filbornaskolans idrottsgymnasium, där inriktningen ska vara samhällsvetenskapligt program med fotbollsinriktning! För nu ska han bli fotbollsproffs! Men för att komma in behöver han bra betyg och därav pluggas det numera i det här hemmet även på fredagkvällar=)!

Nu ska jag googla för att se om jag hittar någonstans där jag kan få tips på hur jag designar min blogg så den blir snyggare och bättre!!! Känner att min layout är en smula tråkig ...... Önskar er alla en förträfflig lördag!

Fredag!

Idag är det äntligen fredag! Och det är "rätt" fredag. Jag ska äntligen komma hem och få umgås med mina barn. Längtar samtidigt som jag har lite ångest. Vet ju att vi måste träffas och det blir liksom aldrig riktigt bra... Hoppas på att få en lugn hemmakväll där jag och barnen bara kan vara. Är så väldigt väldigt trött efter veckan som gått.
Nu ska jag strax gå till jobbet. Idag ska det bli val! Hoppas på att det ska gå bra. Det gör det nog. Fast eleverna börjar bli ganska trötta på politik. Tur att valet snart är över så jag slipper plåga dem nåt mer sen=)! Efter jobbet ska jag ner till stan en sväng med Petra för att se om jag kan shoppa mig ett par nya jeans. Kan behöva nya. De flesta jag har hänger som hösäckar på mig.... Ganska skönt iofs men dyrt.... Känner att idag kan kanske bli en bra dag trots allt! Tycker jag är värd det;)! Ha en underbar fredag alla!

Skitväder och skithumör

Har inte sovit en endaste blund i natt. Har legat och lyssnat på tågen som kört förbi, regnet som smattrat mot rutan och tänkt..... Det är det enda jag gör nuförtiden så hjärnan är nog snart överhettad. Det regnar fortfarande men det passar min sinnesstämning. Idag är jag inte alls på något bra humör och tänkte att jag ber om ursäkt redan här om jag fräser av någon eller några. För det är nog stor risk för det idag. Vill egentligen bara skrika allt vad jag kan. Hoppas jag kan ge mig ut i skogen ikväll och göra det. Har massor som behöver ut, ut, ut! Nu ska jag hälla i mig en kanna kaffe så jag sedan kan klistra på den där masken som  gör att jag kan visa mig bland folk.

Ensamhet

Var på jobbet idag och det gick ganska bra faktiskt. Det första som hände var att jag fick en kram och fick höra att jag varit saknad. Det kändes underbart. Tänk att så lite kan göra så mycket! Dagen flöt på hyfsat och det var kul att träffa mina elever igen. På jobbet håller jag mig sysselsatt och slipper grubbla och tänka så mycket. Det är bra, för när jag är ledig håller jag på att bli tokig. Jag är supertrött men kan inte somna. Varje gång jag lägger huvudet på kudden kommer klumpen i magen som gör det omöjligt att somna. Den klumpen äter upp mig inifrån. Det är en klump av skuld blandat med ensamhet. För jag känner skuld. Skuld för att mina barn mår dåligt, skuld för att jag inte tog tag i allt innan det var försent och skuld för att jag innerst inne ändå känner en gnista hopp om att jag någon gång ska bli lycklig igen.Och jag känner mig ensam. Ensammast i världen. Ibland tänker jag att varför gjode jag så här? Jag menar nog för att jag mådde dåligt och kände mig ensam innan men det är ingenting jämfört med nu. Samtidigt vet jag att hade jag stannat mycket längre vore det på bekostnad av mig själv. Ett pris jag inte är beredd att betala. Mitt hopp är att tiden ska få allt att bli bättre. Fram till dess får jag väl uthärda nätterna och tänka att jag ändå får ganska mycket uträttat då. För tid är allt jag har när jag inte har barnen. En massa jobbig, outhärdlig och ensam tid......

Måndagstankar...

Idag är det måndag och jag ska gå och jobba. Det är lite blandade känslor att gå dit faktiskt.... Men jag kan ju inte stanna hemma i allevighet. Helgen som varit var intensiv och jag har inte riktigt hunnit med att ta det lugnt som jag egentligen behöver. Måste försöka få tid det för det, det börjar kännas i kroppen att den är trött. Det börjar liksom ta emot att resa sig och allt oftare får jag ångest bara av att vakna. Denna veckan är jag dessutom utan barnen och då är det inget roligt med något alls. Men men jag kämpar på och tänker att jag SKA fixa det! Om inte annat så just för barnen....

skuld.....

Är ute hos min syster. Har varit här i tron att jag skulle kuna känna mig trygg. Jag känner mig inte trygg. Det kommar aldrig aldrig aldrig någonsin ta slut. Jag skäms och känner mig bara dum. Trodde att jag skulle kunna hantera det här. Det kan jag inte. Behöver hjälp men vet inte var jag ska vända mig. Det blir bara fel. Jag ville inte att det skulle bli så här. Försöker samla kraft att stå upp för mig själv, men ramlar lika snabbt igen. Han är sjuk, jag vet att han är sjuk, han skulle inte göra så här annars. Samtidigt vet jag att det inte är okej att han gör så här. Men även jag har fel och brister och även jag gör oändligt många fel. Det har blivit en mardröm och jag vet inte om jag kommer lyckas att ta mig ur den.... Alla tycker jag ska göra en anmälan men det är inte så himla lätt. Det är barnens far och de älskar honom och han älskar dem. Jag vill bara att han ska få hjälp. Han har lovat att inte göra så mer, vet inte om han kommer att hålla det, men jag vet och han vet att om det händer igen kommer jag att göra en anmälan. Trodde aldrig jag skulle hamna i denna situationen, det är något man läser om, något som andra råkar ut för, inte jag! Känner mig rotlös, svag och jag skäms! Varför varför varför? Vad är det som händer? Jag vill inte, har ångest och känner mig rädd och otrygg. Just nu känner jag bara skuld för att jag utsatt mig själv, mina barn, min syster och mina vänner för det här. Jag känner mig svag för att jag verkligen inte vet om jag orkar ta mig igenom det här. Svag för att jag så lätt låter mig påverkas av hans påhopp, svag för att jag inte står upp för mig och för mina barn..... Säger förlåt till er alla här, och tack för att ni underbara finns, är van vid att kunna klara mig själv men det gör jag inte längre. Jag behöver er!

Varför?

Har haft en ganska hyfsad helg fram till idag. han skulle komma och hämta grejor men när han väl kommer är det klippt. Plötsligt ska han inte längre åka härifrån utan tänker stanna här varpå helvetet bryter lös. Till slut kommer Hampus och säger: Pappa, inte för att vara sån men nu är det ju faktskt mammas vecka så kanske det är bättre om du går, men tänker ändå ge honom en kram. Han blir tvärarg på Hampus och säger att ja det hörs att mamma proppat er full av lögner. Sen stormar han iväg. Hampus börjar storgråta, det enda han ville var att slippa bråkandet. Och han ville ge sin pappa en kram, men han stormar istället iväg! Hampus är 10 år! Han ska INTE behöva ta sånt! Sen har dagen bara varit ett fullständigt kaos. Jag vet inte varför han gör så här, vet bara att jag håller på att gå fullständigt i sönder inuti. Jag har under kvällen varit ömsom förbannad och ömsom förtvivlad och verkligen bönat och bett att han ska söka hjälp, om inte för sin egen skull så för sina barn. Jag har äntligen lyckats få barnen att sova, men de är oroliga och sover inte bra. För han har varit här igen och besöket var allt annat än trevligt. Jag har försökt att förklara att deras pappa inte mår bra och att de inte ska lyssna på honom. Jag hör hur de ligger och gråter sig till sömns och det gör ont! Känner mig fullständigt misslyckad som mamma då jag inte ens kan få dem att känna sig trygga i sitt eget hem. Jag ber till och med till gud öm att hjälpa mig och att se till att han söker hjälp. Ett barn har rätt till båda sina föräldrar, det står i FN:s barnkonvention. Men till vilket pris? Jag börjar bli rädd att mina barn ska tvingas klara sig utan en. Det vet jag att de inte vill, jag vet också att det inte är vad han vill. Men de mår inte bra av sin pappa just nu. Och derad pappa mår inte bra av sig själv. Vet inte vad jag ska göra eller var jag ska vända mig. Har bara en stor klump i magen och även jag ligger här och gråter. Jag är livrädd för vad som ska hända. Hoppas gud kan hjälpa mig och ge mig ett svar för detta börjar bli mig övermäktigt.

Äntligen hemma!

Igår fick jag äntligen komma hem till mina barn! Som jag saknat dem! Vi hade en riktigt mysig kväll tillsammans med Jenny och hennes söta tjejer. Vi käkade tacos och bara satt och pratade. Samuel gick dock ner i lägenheten och bakade drömmar! Han är så duktig, de blev riktigt goda! Idag är han med sin konfirmandgrupp och jag, Hampus och Louise ska köra till Väla och gå på IKEA och Toys´r us! Ska bli helmysigt! Tänkte också ta tag i städningen här hemma. Kan ju säga att här är ...... ganska skitigt. Mindre kul men det måste göras! Ikväll ska jag mysa med killarna alldeles själv. Ska bli riktigt skönt. Känner att jag behöver bara ta det lugnt.

Önskan om att bli fri

Jag brukade vara en glad tjej som älskade livet. Det var jag fortfarande för tre år sen men redan då började det att dö. För varje gång man får höra att man är värdelös dör en liten bit av ens inre. För varje gång man får heta fitta eller något annat elakt dör ytterligare en bit. För varje gång ens barn tvingas se när pappa och mamma bråka långt över gränsen av vad som är tillåtet dör det ännu mer. Mitt inre är på väg att dö helt. För tre år sedan trodde jag att det skulle gå över och gå att reparera. Den tanken övergav jag för 1,5 år sedan. För ett år sen hade jag nog egentligen bestämt mig redan men först nu vågade jag slå mig fri. Men fri blev jag inte. Istället befinner jag mig vid branten av hopplöshet där jag så förtvivlat inte vill ramla ner. Jag är inte längre en glad tjej som älskar livet. Jag är en mycket ledsen och olycklig människa som undrar hur livet kunde bli så fel.

Nattlig Ångest

Känns som jag lever i en bubbla för tillfället. Det är ingen trevlig bubbla. Den krymper och ser till att jag inte kan andas. Jag vet inte riktigt hur länge till jag orkar det här för det är jobbigt att gå runt och inte få luft. Jag känner mig liten, ensam och rädd.  Jag är så himla trött, helt slut faktiskt, men kan inte sova. Varför varför varför? Ångesten gnager i mig. Är det så fel att jag vill må bra? Varför kan inte jag få vilja vara lycklig? Är det så himla själviskt att jag fått nog och försöker få mig själv på fötter?  Varje dag undrar folk hur jag mår. Jo tack, det går svarar jag. Men det gör det inte! Jag mår skit och jag orkar inte mer. Jag vill bara stänga in mig i ett rum där jag kan vara ifred, där jag slipper tänka och där jag slipper prata. Visst jag har valt att ta ut skilsmässa själv men jag har inte valt det helvete jag går igenom just nu. Enda anledningen att jag går upp varje morgon är mina barn och enda anledningen att jag går till jobbet är också mina barn, de behöver mat på bordet och det måste jag fixa.. För min egen skull hade jag helst lagt mig ner och somnat och aldrig någonsin vaknat igen. Bubblan blir nämligen bara tjockare och tjockare. Vill inte! Önskar där fanns någon som kunde sticka hål på den bubblan. Önskar där fanns någon som kunde krama mig och berätta allt kommer att bli bra.