Gothenburg! Here we come =D!!!!!

Längtar tills i morgon så jag håller på och hoppar upp och ner precis hela tiden! I morgon bär det äntligen av på en liten minisemester=D!!!!!!! Jag, Samuel, Hampus, Tor (min numera tredje son känns det som då han mer eller mindre alltid är här när Samuel är här), Jenny, Matilda, Klara och Thea sätter oss i morgon på tåget upp till Göteborg och där stannar vi till fredag!

Oj vad vi ska lyxa! Vi ska bo på vandrarhem, dock egna rum och frukostbuffé, vi ska gå på stan, besöka Liseberg och framförallt bara vara! Ska bli så sjukt mysigt att jag längtar lite till! Det lär dock tära en del på min budget men vi är baske mig värda det här och jag kan leva snålt när jag är själv!

Det värsta med mig när jag längtar så här är att jag blir så uppspelt så jag knappt vet var jag ska börja. Så just nu har jag packning precis överallt och jag har ingen koll på vad som är packat och inte.... Men glöms något hemma får vi helt enkelt klara oss utan=)! Nej nu ska jag packa, nåja försöka packa klart! Sen blir det förhoppningsvis lite sömn=)!

Ha en skön vecka alla mina kära vänner! Massor med kärlek från Helena!!!!!!

Boulevard of broken dreams....

Idag är det exakt ett år sedan jag beslutade mig för att ta tag i mitt liv och lösa problemen. Jag begärde skilsmässa. Aldrig hade jag då anat vad som väntade. Ett år fyllt av bråk, ångest, oro och tårar. Aldrig hade jag trott att jag skulle kunna må så himla dåligt. För tro mig , jag har varit på botten och vänt! Fortfarande har jag mina dips då jag helst bara skulle vilja göra slut på det elände som ska föreställa mitt liv. (men jag skulle aldrig göra det eftersom jag har min barn!)Men det är inte längre lika ofta och samtidigt vet jag inom mig att någon gång, någonstans kommer min tid! Jag hoppas den kommer snart! För fortfarande är jag väldigt ensam. Fortfarande finns den där klumpen i bröstet som gör det svårt att andas. Och fortfarande har jag de förbaskade mardrömmarna som hackar i sönder min sömn varenda natt. Men ändå ångrar jag inte mitt beslut en endaste sekund! Så nu tar jag och skålar för mig själv och tänker att nu! Här och nu börjar resten av mitt liv och jag är den enda som har makten att forma det!

Sliten....

Idag ska jag jobba sista dagen sen ska jag faktiskt få vara ledig i några dagar! Ska bli så jäkla slönt för jag har en ziljon saker som jag måste ta tag i. I morgon ska jag ringa en massa samtal och försöka få ordning på Louises liv och sen blir det tvätt och städ :/. Har dock beordrat Louise att vara hemma och hjälpa till. Ska också försöka få tag på en bil med dragkrok så jag kan få ordning på Hampes rum som numera också är Louise rum. För där ser ut som en atombomb blivit släppt. Det lär ju ta några dagar så jag blir nog inte så mycket ledig ändå ....

Och sen dum som jag är har jag gått med på att jobba några dagar nästa vecka. Det var det där med att säga nej. Jag MÅSTE lära mig det. Måste docks säga ifrån att på Söndag jobbar jag INTE för då fyller min lilla Hampe år! Och jag mosstänkr att jag nog får börja anordna kalas för både honom och Samuel för deras pappa verkar inte ta tag i det överhuvudtaget.

Mina barns pappa ja. Han är nog den mest egocentriska personen som finns på denna jord just nu. Dels har han tagit bilen. Som MIN pappa betalat skatt och försäkring på och som jag går och betalar ett jävla lån på men det verkar han fullständigt skita i. Dessutom har jag sagt åt honom att skriva under ägarbyte på bilen men även det ignorerar han. Blir bara så himla arg men jag orkar inte bråka med honom något mer, för det slutar bara med att han går runt till allt och alla och säger att JAG är sjuk i huvudet. Sen prioriterar han bort barnen, och det gör mig bara så himla ledsen. Han har träffat en ny kvinna och det är helt ok för mig. Äntligen låter han mig vara ifred på den punkten. MEN barnen har reagerat kraftigt på detta och Samuel vägrar tom att vara där när hon är där. Men bryr han sig? Nej, han säger till Samuel att då får han väl sova borta då för han träffar henne när han vill! Pucko!

Trampar vatten

Har tappat min gnista helt snart. Precis allting i mitt liv går ändå inte som jag vill så varför ens försöka? Har nog tagit mig vatten över huvudet är jag rädd. Har låtit Louise flytta in här hos mig eftersom hon inte hade någonstans att bo. Hon kan ju inte bo på gatan Men för det första har hon mer eller mindre bara slängt in sina saker och förväntar sig tydligen att jag ska iordningställa allt. Detta har jag förvisso, dum som jag är, mer eller mindre börjat göra, men det är mest för att faktiskt jag och killarna ska få plats här. Blir bara så besviken över att hon tycks tro att hon flyttat in på ett jäkla hotell. Dessutom trodde hon på allvar att hon och ett gäng polare ska kunna hänga här i tid och otid. Jag har dock tydliggjort för henne att det är hon och enbart hon som får vistas i min lägenhet utan att hon talar med mig först, dessutom är det inga extrasovare eller extaätare här för jag har helt enkelt inte råd med det. Jag har dessutom sagt till henne att när hon är full så håller hon sig härifrån. Så följden har blivit att hon endast varit här i två nätter på en vecka. Hon dricker alldeles för friskt den tösen och jag är oerhört orolig för henne. Men jag kan ju inte hålla henne här med våld. Min värsta farhåga är att hon dessutom gör mer än och dricker. Hennes lynne visar starka tecken på detta nämligen och jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra..... Hon är världens goaste tös när hon är ok men som sagt. När hon varit iväg och festat blir hon en helt annan person. Jag ska försöka få soc att ta kisseprover på henne för någonstans känner jag att där går min gräns för vad jag accepterar. Ska hon bo här ska hon baske mig vara drogfri! Och sen känner jag att om hon håller på med något sådant MÅSTE jag få veta det nu så jag kan få väck henne därifrån innan det är försent. Usch. Jag har verkligen tagit mig vatten över huvudet men samtidigt älskar jag ju henne som om hon vore min egen dotter. Men oj vad trött jag är i själen och jag vet inte riktigt om jag kommer att fixa det här. Önskar jag kunde fått någon form av stöd eller hjälp av hennes biologiska föräldrar men de är mest glada öer att slippa ansvaret. Hennes pappa orkar inte med konflikterna dessutom har han nog med sina egna alkoholproblem, varför han inte klarar av hennes problem. Förvisso säkert sant att han kämpar med dem MEN han är hennes pappa. Det är ett livslångt ansvar. Hennes mamma kan inte ta hand om henne för där är för mycket bråk och konflikter vilket hon inte orkar med för hon tar hand om hennes småsyskon där..... Jisses! Fick de ingen föräldrautbildning för 20 år sedan eller där man förklarade vad det innebar att vara förälder? Så kvar fanns jag som nu tagit henne under mina vingar.... Frågan är bara om jag inte blir vingklippt på kuppen och går under själv. För just nu känns det som om jag bara ger och ger och ger men jag får absolut ingenting tillbaks av livet och jag vet ärligt talat inte om jag vill mer.

Mår helt enkelt inte bra.

Jag tror att jag är mycket nära botten nu. Jag inser att jag inte fixar detta själv. Jag behöver hjälp men jag vet inte var jag ska vända mig. Min ångest är tillbaka och jag kan inte andas. Jag kan inte sova trots att jag är så genomtrött man bara kan vara. Idag har jag gråtit från och till precis hela dagen. Det funkar inte. Barnen undrar vad det är frågan om men vad ska jag svara på det? Jag vet ju egentligen inte varför jag är så är himla ledsen. Gråten bara kommer. Jag mår helt enkelt inte bra. Men jag måste hålla ihop för jag måste ta hand om barnen, jag måste fixa här hemma och jag måste jobba. Jag vet inte hur jag ska klara det men jag måste.

Självhat.

Skulle skrivit ett glatt inlägg om min underbara vecka med barnen, om Samuels födelsedag och om Lowas barndop. Det inlägget kommer men jag måste verkligen ha ur mig detta först.

Igår var jag på fest hos Ingela. Hon bor i huset mittemot Nisse och man ser hans balkong från hennes lägenhet. Gillar inte riktigt att vara så nära men wtf, någon gång måste jag också få ha trevligt. När jag och syster kom stod han på sin balkong, jag låtsades som om jag inte såg honom. När vi sedan är uppe hos Ingela och jag är ute på hennes balkong så kom där en familj gående. Mamma, pappa och två barn. När de kommer närmre ser jag att det ena barnet är Hampus. Och det är Nisse, någon tjej och hennes barn. Och de såg verkligen ut som lyckliga familjen.  Jag SKITER i om han träffar någon ny men den reaktionen jag fick var helt märklig. Det kändes som någon slog mig rakt i ansiktet och jag blev jätteledsen. Tror att det beror på att Hampus var med. Jag vill inte att han ska ha någon ny extramamma. Jag vill inte att han ska tycka om någon annan än mig! Jättetramsigt men det var helt sjukt! Han såg mig däruppe på balkongen så jag fick ju hälsa. De går upp till sitt och fem minuter senare kommer bara Nisse, tjejen och hennes jävla hund ut och går iväg!

När jag har frågat om han kan passa Gandhi, som han själv var med och skaffade kan han inte för han har ALLERGI: Men hennes lilla fjanthund går tydligen bra. Så himla kasst att jag blir urförbannad! Saken är den att Gandhi är absolut min hund och jag vill inte bli av med honom för allt i världen men det är tufft att vara ensam om en så pass krävande hund och ibland känner jag att jag är väldigt låst på grund av honom. Dessutom är det så att orsaken till att vi skaffade en så pass stor hund var för att HAN ville ha det! Jag ville egentligen haft en mellanstor hund. Har sagt till honom att jag skulle tycka det vore bra om han kunde ställa upp och passa Gandhi emellanåt så att jag kan göra saker, eftersom pappa faktiskt börjar bli gammal och orkar inte riktigt med hunden när han är där,men nej det går inte för hans allergi. Sen ser jag han ha någon annans hund. Som dessutom var av någon långhårig ras.

Hela min reaktion kring denna händelse är helt absurd. Jag vill inte påverkas så men det gjorde jag och det kändes rent ut sagt för jäkligt. Tror som sagt att mycket berodde på att Hampus var med och sen är det också själva grejen. Han gör mitt liv till ett helvete vilket gör att jag knappt vågar visa mig bland folk sen går han och skaffar en ny och går vidare och är lycklig och tycker att livet är underbart. Men grattis! Vad kul för dig! Själv går jag här och är så himla ordentlig och präktig så jag i princip spyr på mig själv.