Ensamheten, ensamheten. Vad är det du egentligen vill säga?

Har haft en riktigt rolig vecka fylld av sällskap, prat och fnitter. Trots detta känner jag mig ensam. Ensam och ....tom. Jag känner mig tom och integlad. Jag är liksom inte ledsen men så långt ifrån lycklig man kan komma ungefär. I söndags kände jag mig glad. Åh vad jag önskar att jag kunde få tillbaka den känslan. Den var alldeles underbar! Jag blev nästan euforisk. Men ack den glädje som får vara länge. På måndagen var den där trötta, tomma meningslöshetsklumpen i magen tillbaka. Jag vet att jag har människor runt mig, som finns där för mig, men ändå är jag ensam, ensam, ensam, ensam. Senast häromdagen räknade jag upp för Jenny dem jag vet som finns för mig. Det blev faktiskt ett tiotal men ändå känner jag mig så himla ensam. Varför? Denna hopplösa ensamhet tar kål på mig, Men som jag tidigare sagt så har väl detta ett syfte för mig. Annars skulle jag inte utsättas för det. Jag MÅSTE tro så för annars skulle jag inte stå ut.