Trampar vatten

Har tappat min gnista helt snart. Precis allting i mitt liv går ändå inte som jag vill så varför ens försöka? Har nog tagit mig vatten över huvudet är jag rädd. Har låtit Louise flytta in här hos mig eftersom hon inte hade någonstans att bo. Hon kan ju inte bo på gatan Men för det första har hon mer eller mindre bara slängt in sina saker och förväntar sig tydligen att jag ska iordningställa allt. Detta har jag förvisso, dum som jag är, mer eller mindre börjat göra, men det är mest för att faktiskt jag och killarna ska få plats här. Blir bara så besviken över att hon tycks tro att hon flyttat in på ett jäkla hotell. Dessutom trodde hon på allvar att hon och ett gäng polare ska kunna hänga här i tid och otid. Jag har dock tydliggjort för henne att det är hon och enbart hon som får vistas i min lägenhet utan att hon talar med mig först, dessutom är det inga extrasovare eller extaätare här för jag har helt enkelt inte råd med det. Jag har dessutom sagt till henne att när hon är full så håller hon sig härifrån. Så följden har blivit att hon endast varit här i två nätter på en vecka. Hon dricker alldeles för friskt den tösen och jag är oerhört orolig för henne. Men jag kan ju inte hålla henne här med våld. Min värsta farhåga är att hon dessutom gör mer än och dricker. Hennes lynne visar starka tecken på detta nämligen och jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra..... Hon är världens goaste tös när hon är ok men som sagt. När hon varit iväg och festat blir hon en helt annan person. Jag ska försöka få soc att ta kisseprover på henne för någonstans känner jag att där går min gräns för vad jag accepterar. Ska hon bo här ska hon baske mig vara drogfri! Och sen känner jag att om hon håller på med något sådant MÅSTE jag få veta det nu så jag kan få väck henne därifrån innan det är försent. Usch. Jag har verkligen tagit mig vatten över huvudet men samtidigt älskar jag ju henne som om hon vore min egen dotter. Men oj vad trött jag är i själen och jag vet inte riktigt om jag kommer att fixa det här. Önskar jag kunde fått någon form av stöd eller hjälp av hennes biologiska föräldrar men de är mest glada öer att slippa ansvaret. Hennes pappa orkar inte med konflikterna dessutom har han nog med sina egna alkoholproblem, varför han inte klarar av hennes problem. Förvisso säkert sant att han kämpar med dem MEN han är hennes pappa. Det är ett livslångt ansvar. Hennes mamma kan inte ta hand om henne för där är för mycket bråk och konflikter vilket hon inte orkar med för hon tar hand om hennes småsyskon där..... Jisses! Fick de ingen föräldrautbildning för 20 år sedan eller där man förklarade vad det innebar att vara förälder? Så kvar fanns jag som nu tagit henne under mina vingar.... Frågan är bara om jag inte blir vingklippt på kuppen och går under själv. För just nu känns det som om jag bara ger och ger och ger men jag får absolut ingenting tillbaks av livet och jag vet ärligt talat inte om jag vill mer.