Kvällstankar..........

Livet.... livet är ett nödvändigt ont. Jag försöker hålla mig över ytan. Lyckas ganska bra just nu men inombords mår jag inte bra. Just nu fyller jag all min vakna tid med saker att göra, gärna tillsammans med andra för då har jag inte tid att tänka eller känna....  Men nu börjar kroppen säga ifrån. Igår lyckades jag inte ens ta mig upp ur sängen för jag har så ont. Så jag fick helt enkelt stanna där. Jag har så ont i hela min kropp och jag är så sinnessjukt trött. Det värsta är att jag liksom inte kan få fram hur eller vad jag känner. Där finns så många frågor, funderingar och situationer som jag skulle vilja reda ut men jag kan inte. Av den enkla anledningen att jag vet att jag ändå inte kommer få några svar. Är rädd för att såra någon, är rädd för att trampa någon på tårna och är rädd för att folk ska se mig som gnällig för om jag någon gång skulle få för mig att säga vad jag tycker rackas det genast ner på mig. Varför kan inte jag få säga vad jag tycker, tänker eller känner? Varför känns det som om jag är belagd med munkavel? Varför känns det som om jag inte duger? Jag har massor som jag skulle vilja säga till vissa men jag gör det inte. Jag tiger och jag lider. Och för varje dag som går blir jag allt mer uppgiven inombords.