....hur ska då någon annan begripa den? Ikväll har jag pratat allvar med mig själv. Nu måste min bitterhet få ett slut. Det funkar inte att gå omkring och tro att alla tycker jag är jobbig och att ingen vill ha med mig att göra. Då blir jag ju till slut ensam bara av den anledningen. Idag tex när jag stack för att städa lät jag mobilen ligga hemma, det är ju ändå aldrig någon som hör av sig till mig tänkte jag.... Följden blev att jag missade Petras sms om att jag skulle titta upp en runda=(..... Det hade jag ju velat egentligen. Dumma mig! Kanske är det så att några faktiskt tycker att jag är jobbig och gnällig men å andra sidan är dessa inget att ha som vänner i så fall så I don´t care! Jag menar kan de inte stå ut med mig när jag är ledsen så ska de minsann inte få njuta av mitt sällskap när jag är glad heller. Så det så! Nu har jag haft peptalk till mig själv. Undrar hur länge det hjälper.... Blir säkert mer bitterhet från mig den närmsta tiden men som sagt, Jag jobbar på det!
I morgon är det dax för the big talk tillsammans med Nisse hos Micke.... Det kan sluta precis hur som helst så lite nervös är jag allt men samtidigt är det ett nödvändigt ont. Fortfarande begränsar han mitt liv och DET är något som jag definitivt måste göra något åt. Ska jag någonsin bli glad och börja leva igen måste jag bli fri. Är något förbannad på mig själv för att jag tillåter honom göra det med tanke på att han verkar vara ute och festa rundor varenda helg av bilder på fb att döma. Så summan av kardemumman är att det han anklagar mig för att göra gör han själv medans jag inte ens orkar umgås med folk för att jag inte pallar hans påhopp. Men som sagt, man känner andra som man känner sig själv. Dessutom festar han med människor som påstod sig vara MINA vänner tidigare. Några har tyckt och tänkt en hel del om honom och varit betydligt pådrivande på mig om att jag skulle sätta ner foten och bryta upp med honom. Men nu är det ju så jävla synd om honom som är så ensam så nu gullar vi med honom.Falska jävla skitmänniskor som jag önskar jag bara kunde ignorera men tyvärr finns där någon som jag verkligen trodde var min vän då vi faktiskt känt varandra sedan sandlådan. Och en annan som jag ställde upp på till 100 procent då hon behövde det. Så ja! Jag är bitter på dem och jag behöver få ut det för jag tycker de betett sig vidrigt i den här situationen. Jag saknar dem inte. Inte så som de lever nu för det livet vill jag verkligen inte leva men jag trodde bättre om dem helt enkelt. Känner mig grundlurad och sviken. Och någon gång hoppas jag de får vad de förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar