On the outside I can look happy but inside I still cry.

Har ett inlägg kvar att göra på den där listan men det sparar jag tills i morgon. Det ska handla om den här månaden. Men nu ska jag bara skriva om just precis nu. Jag trivs INTE i min lägenhet. Här är trångt och jag känner mig instängd. Dessutom är jag mer ensam än på länge. Har inte så många besökare om man säger så. Det hade jag inte innan heller men på Södergården kände jag folket och det var bara att titta ut så var där någon man kunde snicksnacka med. Här bor man i en trappa där man går in och stänger dörren om sig fort som bara den. Knappt så man hälsar. Men jag orkar inte flytta mer just nu och tror inte att jag har någon som skulle orka hjälpa mig nu redan heller så jag får väl helt enkelt härda ut. Men jag avskyr det. Kanske blir det bättre när allt kommit riktigt i ordning. Är på god väg men behöver inhandla lite saker så det blir helt klart. Men jag trivs inte helt enkelt.Tough luck. Önskar jag kunde trivas. Tror att jag mått bättre i mig själv då för just nu mår jag inte alls bra. Är full av hat och självförakt. Vilken bra förebild jag måste va. Patetiska människa.

På jobbet flyter det på men inte heller där trivs jag riktigt längre. Känner mig trött och orkeslös och tycker inte att jag gör ett bra jobb. Längtar till sportlovet. Behöver vara ledig och ladda batterierna tror jag. Visst det var inte jättelängesen det var jullov men jag gjorde inget annat än stressade då. Idag var jag även hos doktorn och ingenting var bra kändes det som. Blodtrycket var för högt, så jag fick ny medicin. Vilopulsen låg på 110 så jag blev tillsagd att stressa mindre. Dessutom hade jag dåligt blodvärde och sockret var för högt så nu ska jag in och ta ännu mera prover. Tror snart det är dags för pensionen för mig. Har uppenbarligen en gammal och sliten kropp.

Fick dessutom bekräftat att jag har äckliga och fula ben. Jag tog upp att jag ville få bort mina superäckliga åderbråck på benen, varpå han först är ytterst tveksam eftersom det bara är ett kosmetiskt ingrepp. Jag sa att det var så illa att jag inte ens visade mig på badstranden så han ville ta sig en titt. Jag tar av byxorna och visar benen och DEN reaktionen kunde inte misstolkas. Så jag tänker ALDRIG visa dem igen så länge bråcken är kvar. Fast något positivt kom det ur det, jag ska få en remiss till Lund för att förhoppningsvis ta bort dem där. Han la dock in en brasklapp och sa att det inte är säkert men han trodde det skulle gå eftersom de var så illa. Får jag inte igenom det så vet jag inte vad jag gör. tar nog ett lån eller något så jag kan betala för det själv.

I morgon ska jag till Micke. Kan nog vara bra. Har en massa aggressioner som behöver ut, ut, UT! Och i morgon ska även Nisse komma. Är lite nervös för det men samtidigt kan det nog vara bra. Tror vi behöver verktyg för att klara av att kommunicera med varandra. Är bara jobbigt att det är efter jag jobbat klart så jag ska hem efteråt och det ska ju han med så det kan nog bli en tuff hemväg. Får förvisso se om han kommer överhuvudtaget. I går när jag råkade gå på honom när jag var ute med hunden så sa han att han inte skulle komma eftersom jag var så jävla känslokall för att jag inte orkade stå ute på gatan och höra på hans ält. Jag sa att det var helt och hållet upp till honom men att han borde försöka för barnens skull. Men dem hade jag ju redan förstört genom att överge dem så det spelade tydligen ingen roll. Fattar mig inte på den människan. Hur fan kan man fastna på det viset som han gjort? Han beter sig som en zombie eller något. Han har ett sjukt kontrollbehov och jag tänker passa mig noga för att någonsin låta någon få sådan kontroll på mig igen. Det är ett halvårsedan nu och han håller fortfarande på. Sinnessjukt rubbat. Det värsta är att han stryker omkring här nere om kvällarna så jag känner mig förföljd. Han är bara ute och går säger han. Gå någon annanstans svarar jag. men då är jag dum, elak och känslokall igen. Kanske är jag det, men jag vill bara att han ska lämna mig ifred. Weird! Jag känner mig ensam men det enda sällskapet jag har att få är av en människa som jag helst vill ha så lite som möjligt med att göra. Är hellre ensam i så fall.

Inser att många nog tycker att jag är gnällig. Kan vara en orsak till att jag är ensam. har hamnat i en ond spiral känns det som. Och det snurrar bara fortare och fortare. Och det går neråt alltför snabbt. Tycker det borde vända snart, men inombords känns det inte bättre, snarare tvärtom. Jag hatar det.