Längtar bort.....

I morse när jag slog upp ögonen ville jag verkligen inte gå upp. Hela jag skrek låt mig vara. Men jag gick upp och jag gick till jobbet. Men inte ens jobbet, som jag egentligen älskar, känns särskilt lockande längre. Vill inte dit, vill inte vara där. Har funderat och börjat kolla möjligheten att flytta. Flytta långt bort härifrån. Känns inte som jag kan komma vidare här. Och jag trivs inte vidare bra här längre hellre. Känner bara.....ja ingenting just nu mer än en stor enorm tomhet och ensamhet. Vill inte leva mitt liv så här. Men sen är det ju det med barnen.... Får jag dem att flytta med? För utan dem klarar jag inte mig.... Tror inte det så jag är väl fast i denna skithålan och får väl leva mitt patetiska skitliv i ensamhet. Även om jag egentligen inte vill. Men det är ju som vanligt. Jag får ju ändå aldrig som jag vill.
Jag saknar mina barn så mycket just nu så det gör ont och ännu ondare gör det eftersom jag vet att de ALDRIG hör av sig till mig när de är hos honom...för då blir deras pappa ledsen.... Men deras mamma är också ledsen men jag säger inget. Jag låtsas som om allt är bra och gråter när jag är ensam istället. För jag vill att de ska få må så bra som det nu går. Men det gör så himla ont ända in i själen att inte ha dem hos mig, att inte kunna prata med dem, krama dem och pussa på dem när jag vill! Fan vad jag hatar att må så här, har precis tryckt i mig enorma mängder smågodis för att försöka döva ångesten. Det gick inte så bra, den blev värre och jag HATAR mig själv för att jag är så jävla svag. Men jag är ledsen och jag mår inte bra! Förlåt..........