Torsdagstankar.....

Är så trött på mig själv att jag kan spy! Jag vet att jag har en handfull riktiga vänner som bryr sig om mig en hel massa ändå känner jag mig så ensam och bortglömd. Varför? Har aldrig haft så sjukt mycket bekräftelsebehov som nu och jag hatar det!!!!!!!!! Jag brukar väl fullkomligt skita i vad andra tycker om mig och nu helt plötsligt fiskar jag efter komlimanger och uppmuntrande ord. Min hjärna skäller ständigt på mig: "Sluta Helena. Skärp dig!!!! Du ska väl för guds skull inte bli en sån där människa som så många andra som bara är ute efter att bli omtyckt. Det är ju ändå bara yta! Skit i om du inte pallar sminka dig en dag, skit i om du skulle råka gå till affären i mysbyxor. Kan inte folk ta dig som du är så kan det ju va!!!!!!" Jag vet att min hjärna har rätt. Jag retar mig vanligtvis på sådana människor som springer runt och försöker vara alla till lags för att bli omtyckta. De inte bara retar mig, de stör mig något fruktansvärt. Men just nu skriker mitt hjärta efter bekräftelse. Vill bara vara omtyckt.

Men egentligen vill jag ju bara vara omtyckt av dem som tar mig som jag är. Även med mina fel och brister.  Inte av de som använder sig av mig som någon form av dörrmatta. De som använder sig av mig för att själva hamna i bättre ljus. De som använder sig av mig för att de vet att jag ställer upp för att sedan bara strunta i mig. För tyvärr finns de de som gör det. De flesta har dock börjat försvinna nu när jag behövt dem, men vissa börjar komma krypande tillbaka och tror att jag bara ska ta emot dem med öppna armar. Det värsta av allt är att jag är så korkad att jag släpper in dem igen. Önskar jag kunde bli stark och säga ifrån. Att nej, det är slut på att trampa på mig. Jag behöver inte "kompisar" som inte drar sig för att hugga mig i ryggen. "Vänner" som låtsas att de bryr sig för att sedan sitta och skvallra om och skratta åt mig när jag inte är där.