Ensamhet

Var på jobbet idag och det gick ganska bra faktiskt. Det första som hände var att jag fick en kram och fick höra att jag varit saknad. Det kändes underbart. Tänk att så lite kan göra så mycket! Dagen flöt på hyfsat och det var kul att träffa mina elever igen. På jobbet håller jag mig sysselsatt och slipper grubbla och tänka så mycket. Det är bra, för när jag är ledig håller jag på att bli tokig. Jag är supertrött men kan inte somna. Varje gång jag lägger huvudet på kudden kommer klumpen i magen som gör det omöjligt att somna. Den klumpen äter upp mig inifrån. Det är en klump av skuld blandat med ensamhet. För jag känner skuld. Skuld för att mina barn mår dåligt, skuld för att jag inte tog tag i allt innan det var försent och skuld för att jag innerst inne ändå känner en gnista hopp om att jag någon gång ska bli lycklig igen.Och jag känner mig ensam. Ensammast i världen. Ibland tänker jag att varför gjode jag så här? Jag menar nog för att jag mådde dåligt och kände mig ensam innan men det är ingenting jämfört med nu. Samtidigt vet jag att hade jag stannat mycket längre vore det på bekostnad av mig själv. Ett pris jag inte är beredd att betala. Mitt hopp är att tiden ska få allt att bli bättre. Fram till dess får jag väl uthärda nätterna och tänka att jag ändå får ganska mycket uträttat då. För tid är allt jag har när jag inte har barnen. En massa jobbig, outhärdlig och ensam tid......