Will I ever find my place in this world or am I forever doomed to wander around with no place where I can be just me?

Orkar inte mer nu. Det är nog. Jag klarar inte mer. Varför gör du så här? Varför kan jag inte bara få vara ifred? Du håller på att köra mig i botten fullständigt. Antar att det är ditt mål även om du hävdar att det inte är det. Jag känner mig inte trygg. Jag känner inte att jag någonsin kan slappna av. Ständigt går jag runt med den där förbannade klumpen som gör att jag inte kan andas. Den där klumpen som växer varje gång jag hör telefonen ringa eller plinga till av ett sms. Du säger att du inte vill mig ont. Ändå är det det enda du gör just nu. Det går inte att prata med dig. Varenda gång vi pratar slutar det med bråk, tårar och fullständig kaos. Jag skulle gå och lägga mig tidigt idag.... men nu sitter jag med ångesten som gör att jag inte kan sova. Helvete! Säger till mig själv att jag ska behålla lugnet om du ringer. Men du vet precis vad du ska säga, vilka knappar du ska trycka på för att jag ska trilla dit och kaoset är ett faktum. Men nu orkar jag inte längre. Ska så fort jag bara kan byta telefonnummer och du kommer inte att få det! Jag tänker ta tillbaka mitt liv nu. Det ska inte vara så här! Våra barn mår skit på grund av oss. Och jag hatar mig själv för det. Och jag hatar dig för att du inte kan inse att de behöver sin mamma och sin pappa just nu. Men de har oss inte, för vi lägger den lilla energi vi har på att bråka med varandra.